Folkhälsomyndighetens rekommendationer
Igår kom Folkhälsomyndighetens rekommendationer gällande skärmtid. Jag tappade rösten i lördags och kunde inte kommentera det i ett poddavsnitt som planerat. Inte heller kunde jag svara när media ringde, men Omni gjorde en skriftlig intervju, som dessvärre ligger bakom betalvägg. En som hade rösten kvar är Henrik Pallin, ni vet han som har gästat podden. Jag är glad att Omni och P4 Västerbotten intervjuade honom.
Både rapporten och pressträffen berättar om att de vuxna och unga som utredarna har talat med efterfrågar ”mer kunskap, stöd och vägledning”. Det låter ju bra, men jag ser inte att utredningen bidrar med särskilt mycket kunskap, se nedan. Sen är inte efterfrågan ett särskilt starkt argument för att ge rekommendationer gällande skärmtid, eftersom det ändå inte finns något forskningsstöd för exempelvis tidsbegränsningarna. Då hade det varit ärligare att ta emot önskemålen men förtydliga att det helt enkelt inte går att förenkla något så komplext och mångfacetterat som skärmtid till tidsgränser.
Det var inget direkt chockerande som framkom under pressträffen, utan ungefär som förväntat. Ja, lite otippat var det när ministern tog upp problemet med fettlever och åldersdiabetes hos barn (efter ca 43 minuter), men där har jag inga expertkunskaper så jag måste utgå från att han vet vad han pratade om. Vilket osökt för mig in på min kritik mot Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Jag ser två huvudproblem och ni har antagligen hört mig säga detta förut, men vi kör ett varv till:
Inte forskningsbaserat
Ett problem är att man påstår att rekommendationerna bygger på vetenskaplig kunskap. Inte i den traditionella meningen, alltså att man redovisar källor och för ett resonemang kring resultaten kopplat till det område man själv forskar om. Exempelvis kan man behöva förhålla sig till skillnaden mellan olika fält, om det föreligger olika kontexter, såsom ifall forskningen är utförd i ett annat land eller om studien handlar om ett annat medium än skärmar. Här har man gjort mer som man kan se i populärvetenskaplig litteratur och även inom kvasivetenskap; använt formuleringar som ”forskning visar”, men ingen egentlig redovisning av vilken forskning och hur den visar på det påstådda. Listan över referenser är mycket kort och i vissa fall lite udda. Inramningen av det hela får det dock att framstå som om rekommendationerna faktiskt bygger på forskning. På sidan 7 i rapporten står en bra sak som dessvärre inte avspeglas i resten av texten. ”Sambanden är komplexa och det är ofta svårt att avgöra och identifiera exakta tidsgränser för när användningen blir problematisk och ger negativa hälsokonsekvenser.” Detta hade kunnat användas som förklaring till att det inte går att sätta tidsgränser, men istället utgör denna mening bara ett friskrivande från kritik som den jag framför nu.
Döljer verkliga risker
Ett lika allvarligt problem är att de faror för barn och unga som nämns är inte är kopplade till skärmanvändning i sig. Det är alltså en falsk bild som målas upp. Det kan inte vara av okunskap man bäddar in det så här. Socialministern säger vid ett flertal tillfällen saker som att vi inte riktigt vet ännu, men att vi inte längre kan vänta, vi måste agera. Det låter mer som något en inspirationsföreläsare skulle säga. Om man inte vet hur ett problem ska lösas är det ju inte till någon hjälp att bara göra något. Att fokusera så mycket på skärmtid kan bidra till att skymma risker som vi redan känner till och som har belagts med hjälp av forskning. Rent kronologiskt är det rimligare att barn och unga har påverkats negativt av de stora nedskärningarna i samhällets skyddsnät som inleddes i början av 1990-talet. Skärmar kom in långt, långt senare än så. En annan risk med att fokus hamnar på skärmtid är att skulden flyttas från de vuxna som har ansvar för barns uppväxtvillkor till barnen själva. Jag har ofta tänkt att det är en rätt subtil risk, i den meningen att politiker inte uttrycker den direkt. Gårdagens pressträff blev dock en illustration av exakt den risken. Ca 30 minuter in i pressträffen säger socialministern i princip rakt ut att skärmtidsråden kan avhjälpa köerna till BUP. Det är naturligtvis inte ungas eget fel att de mår dåligt psykiskt! Problemet med stress, höga krav, mobbning och skev självbild ska inte lösas genom att deras skärmtid minskar!
Det är alltså min allvarligaste kritik så nu följer lite blandade reflektioner.
Forssmed menar att det är bra att råden handlar om både tid och innehåll. Jag håller inte med. Tidsangivelser kommer alltid att få större uppmärksamhet än annat som är lite krångligare att ta till sig. Vidare tar han upp det faktum att barn inte får röra sig lika mycket nu som förr som ett argument för att det är ”dags att ta tillbaka kontrollen över barns liv och hälsa”, men att barn rör sig för lite beror inte på att vi inte kontrollerar dem. Det är snarare ett samhällsproblem som vi inte kan lösa genom att barn och unga ska kontrolleras och begränsas. Vuxna måste ta ett större ansvar, även i de fall där lösningen innebär att de själva måste ändra på sina vanor eller där det betyder att resurser måste omfördelas.
Techbolagen
Utredarna tar upp techbolagens ansvar på ett bra sätt. Vi reglerar mycket annat för att det inte ska skada oss och jag förstår inte varför just techbolagen ska komma undan. Sen måste vi sansa oss och inse att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, där väldigt många kommersiella krafter får härja fritt och utsätta oss för sådant vi absolut inte mår bra av. Spelreklam som lockar till något som bara är negativt, gigantiska skyltar som förfular miljön, godis vid kassorna och merförsäljning (ska det vara en skraplott till kaffet?) är sådant vi har vant oss vid. Kanske ser vi techbolagens fula knep mest för att de inte är lika invanda och därigenom osynliga. Så jag tror inte att vi ska vänta på reglering, utan redan nu börja prata om varför de gör som de gör och vad vi kan förändra i vårt eget beteende för att undvika riskerna. Och med prata menar jag som vanligt att lyssna på vad barn och unga har att säga om saken, väva ihop det med sina egna erfarenheter och komma fram till strategier som fungerar.
För mig är det obegripligt att inte Meta och Google, som ändå haft många år på sig, inte har valt självregleringens väg. Det är ju annars ett vanligt sätt att gå myndigheter till mötes för de aktörer som vill slippa lagstiftning. Det hade varit världens enklaste sak att på eget initiativ utreda hur barnkonventionen skulle kunna vävas in i affärsmodellen, men istället har man prioriterat vinster. Antagligen är lagstiftning så pass långt borta att man skulle hinna om man vill, men det kanske inte är nationella lagar som är det stora hotet mot existerande techbolag. Kanske hinner vi tröttna på att vara kassakor lagom till nästa stora grej på internet och då är det för sent att agera etiskt.
Vilken skärmtid är farlig?
I utredningen har skolrelaterad användning inte räknats med, inte heller hjälpmedel vid funktionsnedsättning. Det betyder att utredarna har gjort en bedömning av vad som är farlig skärmtid och inte. På vilka grunder har detta gjorts och har barn och ungas tankar vägts in här också? Framförallt betyder denna distinktion att utredarna inte tycker att skärmtid är ett rimligt begrepp i sig. Det handlar alltså inte om hur många timmar, utan om vad man gör och i vilket sammanhang. Skärmtid kopplad till skolan får inga negativa konsekvenser, medan skärmtid på fritiden är så pass farlig att den måste begränsas tidsmässigt. Nu raljerar jag såklart. Det ingår antagligen inte i utredarnas uppdrag att titta på skärmtiden kopplad till skolan, men det säger något om hur populistiskt regeringsuppdraget är och hur ovetenskapligt utredningen har utförts. Jag vet inte hur det är att arbeta i en statlig utredning som är så tydligt styrd, men det är för mig obegripligt att utbildade och erfarna forskare kan stå och påstå att forskning har visat något som absolut inte stämmer. Eller det kanske stämmer om man nöjer sig med att läsa tidningsrubriker, men inte om man granskar själva studien. Jag vet att en del forskare inom naturvetenskap och medicin har svårt att ta till sig samhällsvetenskaplig forskning, eftersom den skiljer sig från det de skolats in i. I grunden är det dock samma principer som gäller; man måste vara ärlig och ödmjuk när man tolkar sina resultat, man måste vara kritisk mot sig själv och sina frågeställningar för att minska risken att styra resultaten dit man vill eller förväntar sig och man måste känna till vad ett orsakssamband är. Det är de facto svårt att inte dras med i ett starkt rådande narrativ, även som forskare.
Juvenism
Det finns en ton av juvenism igenom hela rapporten; barn och unga ses inte som kompetenta och deras erfarenheter omnämns inte som resurser. Vuxna ska guida barn, punkt. Samtida medier är dock ett område där många vuxna känner sig osäkra. De har inte haft all den tid som barn och unga kunnat lägga ner på att lära sig och vuxna har inte heller alltid lika stort intresse av identitets- och relationsarbete. Just osäkerheten skulle kunna vara en orsak till att utredarna har mött önskemål om rekommendationer från vuxna. Vuxna ska också prata med barn och unga om hur man beter sig på nätet och hur man kan bidra till ett schysst klimat. Det är ju rimligt, men ingenstans nämns det faktum att många vuxna sprider hat på nätet. Den råa tonen och de oönskade, opåkallade och orelaterade kommentarerna kommer inte främst från barn och unga. Alltså hade det varit på sin plats att lägga till några ord om hur en vuxen kan agera förebild även genom att tillämpa lite egenkritik. Och naturligtvis prata om det med de barn och unga man har ansvar för! Kanske berätta om något dumt man själv gjort och varför man slutat bete sig så.
På ett par ställen nämns att barn och unga också frågar efter guidning, men det används mest för att motivera arbetet med rekommendationer. Man har alltså använt sig av barns utsagor för sina egna syften, inte lyssnat mer förutsättningslöst på vad barn och unga önskar i relation till sitt mående. Det är väldigt lätt att gå i den fällan. Barnen blir till verktyg; de är objekt snarare än subjekt. Vi har dock inte rätt att lyssna på barn bara i de fall där de vill detsamma som vi själva.
Vad har de egentligen utrett?
Både rapporten och pressträffen handlar mycket om sömn, fysisk aktivitet och samtal. Alltså, problem som inte i sig är relaterade till skärmar. Precis som WHO och Svenska barnläkarföreningen gjorde när de tog fram sina rekommendationer. Det är ju toppen, att någon sammanställer sådant som vi faktiskt vet om barn och ungas mående! Alla vuxna vill hitta sätt att stötta de barn de ansvarar för och det kan vara en enorm trygghet att få hjälp i den djungel som forskning ofta utgör. Dessvärre har FHM, WHO och barnläkarna trillat i folkdjävulsfällan; de har sökt en syndabock och hittat en mycket tacksam sådan. Skärmtid är tacksamt att skylla på av flera skäl. Det är lite skamligt och därför kommer ytterst få att protestera högt. Många kanske kommer att muttra för sig själva men de flesta vill nog hellre mörka hur mycket de och deras barn skärmar och älskar det. Sen är det en bra syndabock därför att lösningen är billig och ligger utanför samhällets ansvar. Tänk om det skulle visa sig att det är bra för barn att ha små barngrupper i förskolan, överanställning av personal så man slipper springvikarier, täta besök hos barnhälsovården de första åren, gratis frukost och fritis för barn i mellanåldrarna, bemannat bibliotek och rejäl elevhälsovård! Å fy så dyrt det skulle bli! Nej, då är det tur att det finns skärmtid att skylla på!
Mina rekommendationer
Den grundläggande rekommendationen är att ha respekt för barnets egna erfarenheter och tankar kring det som oroar den vuxna. Lyssna mer än du pratar! Undvik att skrämma barnet med prat om farorna med skärmar. Det finns alldeles för många barn som faktiskt tror att det skadar deras hjärna att använda skärm! Vi har inga som helst belägg för något sådant och har inte rätt att projicera ogrundad oro på barn.
Sömn
Alla är olika. När det gäller skärmar kan vissa bli stressade av att inte veta vad klockan är eller vara säker på att mamma kan ringa när hon vill. Andra blir stressade av att ha telefonen bredvid sig. Ha ett förutsättningslöst samtal, diskutera och träna på en bra strategi för barnet.
Skadligt innehåll
Vuxna måste föra ett kontinuerligt samtal om vad barnet har tagit del av, på och utanför nätet. Barn behöver känna till att det mesta går att ta sig igenom ifall man kan prata med någon om det. Prata om att man inte måste följa alla, att man kan strunta i att klicka på länkar som någon skickar, osv.
Yngre barn
För att så långt som möjligt skydda barn från risker och lära dem ta tillvara möjligheterna är det viktigt att börja så tidigt som möjligt. De yngsta barnen är tacksamma att ha i knät och skärma tillsammans. Upptäck, fundera, studera barnet och så småningom, prata om vad som sker, hur det känns, vad som går att göra. Det här är något av det viktigaste du kan göra för ett barn när det kommer till skärmsäkerhet. Även om du har äldre barn kan du naturligtvis även ha samma typ av samtal med dem.
Stillasittande
Se över om det finns stillasittande som går att påverka. Kan ni gå eller cykla, gå i trappor eller annat i vardagen? Kan ni börja spela något spel med mobilen som tar er ut i naturen?
Fler rekommendationer kommer
Jag har inlett ett samarbete med kollegor, både forskare och praktiker, om att ta fram en kort folder med tips och råd avseende skärmtid. Att det sker nu är en slump och är egentligen inte relaterat till regeringens utspel, utan provocerades fram av att en urgammal folder ligger kvar på många barnhälsocentraler. Vi tänkte göra en ny, baserad på forskning. Hör av dig om du har tankar om nya råd!
Har du frågor? Vill du veta mer? Läs mina böcker och lyssna på min podcast! Du kan ställa frågor till mig här, så tar jag upp det i podden vid tillfälle. Du får gärna prenumerera på mitt nyhetsbrev, som kommer ut med skrämmande oregelbundenhet.
Lästips
Emma Frans: Faran i att skylla allt på sociala medier