Barnläkarnas rekommendationer, del 1

Den första av flera texter där jag granskar Svenska barnläkarföreningen rekommendationer gällande skärmtid för yngre barn.

1 november släppte Svenska barnläkarföreningen rekommendationer gällande skärmtid för yngre barn. De har hakat på andra debattörer och WHO och rekommenderar noll minuter för barn under två år. Och precis som dessa redovisar barnläkarna inga förklaringar till att just två år är en gräns och varför man har valt en timme som gräns för 2–5-åringar. Jag har kommenterat råden i Mama och Sveriges Radio.

Jag har tidigare kritiserat WHO:s slarviga rekommendationer och har även denna gång så många invändningar att jag knappt vet var jag ska börja. Min kritik kommer att bli mastig läsning, så jag har delat upp det i flera inlägg. De första två temana är mer övergripande och sen har jag tänkt skriva om bland annat:

·       Borde inte läkare ha koll på det här med orsakssamband?

·       Egentligen moraliserar de kring barnuppfostran

·       Vilka barn pratar de om?

·       Vad menar de med skärmtid?

·       Hjärnan har varit hotad av allt nytt

·       Högutbildade riskerar att känna sig mer hotade av det nya

·       Slarvig användning av begrepp som beroende.

Det handlar egentligen inte om skärmar

Det här handlar egentligen inte om skärmar. En mediepanik, som den vi befinner oss i nu, kännetecknas av emotionella reaktioner på något som är nytt för den etablerade delen av samhället. Det är alltså onödig och överdriven oro, till skillnad från rationell oro. Denna oro kommer så småningom att övergå i en större förståelse för det nya, vilket leder till att mer rationella resonemang kan föras. Till slut kommer mediepaniken att gå över helt och hållet. Det kommer inte att finnas ett spår kvar. Inga eftersläntrare som envist hävdar att skärmar är farliga. Hur vet jag då detta? Jo, genom att studera historiska teknik- och mediepaniker. Det har nämligen sett exakt likadant ut genom hela människans dokumenterade historia; panikerna har kommit och gått. Ofta har de gått hela varvet runt, så att det som nyligen var föremål för onödig och överdriven oro betraktas som sunt och bra för barn. Som radion eller boken. Idag finns inga eftersläntrare som påstår att dessa medier försenar barns språkutveckling eller förytligar lärandet.

Uttrycken för en mediepanik består, medan föremålet för oron byts ut. Det vet vi, det finns det robust forskning som visar. Alltså borde alla som larmar om skärmar bara sluta. Nu genast. För vi vet ju hur det kommer att gå; de kommer att tvingas erkänna att de sveptes med i tidsandan.

Det här handlar alltså inte om skärmar. De som forskar om mediepaniker och dess övergripande kategori moralpaniken har kunnat visa att det vi egentligen diskuterar är värderingar. Föremålet för en panik är bara ett verktyg eller symbol, oavsett om det är dansbanor, hårdrock eller sociala medier. Det blir lättare att hävda att något nytt är farligt än att öppet erkänna att man moraliserar över andras beteenden. Jag tror egentligen inte att jag behöver dra några exempel på hur moralismen skiner igenom i dagens debatt, det är så oerhört tydligt ändå. Inte minst i barnläkarnas rekommendationer till professionen. Det är en förvånansvärt manipulativ text. Jag hade nog förväntat mig en mer stringent genomgång av de problem man ser och vad forskningen säger. Istället har texten en debatterande karaktär, strösslad med värderande ord. Den är också undermålig ur vetenskaplig synvinkel, då författarna frimodigt tolkar forskningsresultat och plockar russinen ur kakan så att det stödjer deras på förhand formulerade tes.

Skärmtid är ingenting

Ett av de största problemen är att barnläkarnas premisser eller grundantaganden är felaktiga. Om man utgår från felaktiga premisser, då spelar det ingen roll hur logiskt resonemanget i övrigt är, man kommer alltid att hamna fel. Det går nämligen att bygga upp en inre logik, som gör att ett mönster framträder och verkar rimligt, även i kontexter som är direkt felaktiga. Ett exempel på en sådan process är magiskt tänkande, som oftast återfinns hos barn som försöker avkoda världen, men även kan ses hos vuxna som har fastnat i konspirationsteorier. En händelse sammanfaller i tid med en annan, vilket gör att den första framstår som orsak till den andra. Vid magiskt tänkande läggs stor vikt vid egna och andras iakttagelser och känslor, som får utgöra belägg för teorin om hur saker hänger ihop. Barnläkarna utgår från att skärmar är farliga i sig, vilket man alltså inte har kunnat visa med hjälp av forskning. Vi kommer aldrig heller att få sådana resultat och det beror på att de grundläggande begreppen, själva förutsättningen för deras tes, inte är definierade. Man har inte ringat in vad man menar med skärmtid. Det finns små ledtrådar i texten, som pekar i riktning mot att den skärmtid man varnar för är den dåliga, den som håller låg kvalitet och inte fyller något viktigt syfte. Det finns formuleringar som ”Hänvisa föräldrar till resurser som kan ha media av högre kvalitet (exempelvis UR)”. Det är ju bra, jag håller med om att UR är fantastiskt, men det är fortfarande bara en åsikt. Högre kvalitet i den här bemärkelsen handlar om värderingar, inte om faktiska förhållanden. Ett mer uppenbart exempel är ”Avråd från att använda skärmar för att distrahera, hindra utbrott eller trösta barnet (undantagsfall kan vara vid medicinska procedurer såsom att ta en spruta).” Skärmarna är alltså inte farliga i sig! När de kan underlätta vården och göra läkarens jobb enklare är skärmar helt ok. Det är lite som när skärmtidsdebatten dog ut i början av pandemirestriktionerna, då vuxna insåg att skärmar faktiskt kunde rädda barnens skolgång, deras egna jobb och familjefriden. Hade det handlat om något som man på allvar uppfattade som farligt hade man knappast låtit det ta så stor plats.

Fortsättning följer. Vill du läsa redan nu mer bör du läsa min bok Skärmstark som finns att låna på bibliotek eller köpa som pappersbok och e-bok.

Tycker du att jag gör ett viktigt arbete? Då får du gärna stötta mig ekonomiskt så att jag kan fortsätta. Du kan betala för att prenumerera, men det är frivilligt. Alla kan läsa mina texter ändå.