PISA och skärmtid
Det tog inte många minuter efter att OECD släppte sin senaste rapport från PISA-undersökningen innan någon hojtade att svenska elevers vikande resultat hade med skärmar att göra, t ex Lotta Edholm i SVT. Ett av de största problemen med den typen av påståenden är att de presenterar förföriskt enkla lösningar på extremt komplexa problem. Komplexa problem kan inte lösas med mindre än långsiktiga processer, som mest troligt kostar en himla massa pengar. Om vi tittar på hur politiken fungerar finns det inte utrymme för framåtsyftande ekonomiska satsningar. Allt ska lösas inom mandatperioden. Då passar det ju bra att skylla sjunkande skolresultat på något som ligger utanför politikernas makt, som exempelvis för mycket skärmtid.
Jag har ju skrivit om mediepaniker tidigare och jag ser detta som ett uttryck för just en sådan period av onödig och överdriven oro. Det politiska systemet samspelar med det sociologen Howard S Becker kallade för moral entrepreneurs eller moral crusaders, ungefär entreprenörer eller korsfarare i moralism och alarmism. Sådana aktörer dyker upp rätt snabbt under en panik, oavsett vad den handlar om. Det kan vara intresseorganisationer eller individer som dras med i alarmismen och vill upplysa och förändra men lika ofta handlar det om att skaffa sig inkomster. Oavsett vilket deras mål är har de samma upplägg: Först hamras ett skrämmande budskap in och därefter presenteras en lösning i form av böcker, föreläsningar eller behandlingar, som entreprenören i fråga kan tillhandahålla, antingen som en tjänst mot betalning eller genom att allmänheten stöttar organisationen via skattemedel eller donationer. Skärmtidsentreprenörerna har förberett för att politiker ska kunna agera på det sätt vi ser nu. De har presenterat problemet på ett närmast oemotståndligt sätt. Vem säger nej till en så billig lösning? Och vem vågar ställa sig upp idag och säga att alla dessa hjärnforskare har fel? Det skulle i princip vara självdestruktivt för en politiker att granska alarmistiska påståenden kritiskt och det måste vi ta i beaktande nu när vi ser vad som händer.
För det kan inte vara så att regeringen på allvar tror att skärmar är farliga på det sätt som de säger. Det finns mycket rimligare förklarningar till de sjunkande resultaten. Några exempel är de ständiga neddragningarna i skola och förskola, att elever kan vara mindre motiverade att prestera i ett test som inte ger dem feedback eller betyg och att det är enormt svårt att göra internationella jämförelser. Ibland tror jag att vi missar den filosofiska dimensionen av utbildning, framförallt när resultat ska mätas. Vad vill vi med skolan? Hur ser vi på barn? Hur ser vi på relationen mellan elever och pedagoger? Hur vi svarar på de frågorna spelar stor roll och i många studier saknas den diskussionen.
Egentligen är det exakt så enkelt som Per Kornhall sammanfattar ett av PISA:s resultat i Vi lärare:
”Om man ser till att det finns hyfsade lokaler, någorlunda vettiga klasstorlekar, läromedel och sedan i dessa lokaler sätter någorlunda väl utbildade lärare så går det sällan fel.”
Och med ”enkelt” menar jag naturligtvis ”dyrt, krångligt, kräver ett tålmodigt och långsiktigt samarbete över parti- och andra gränser”. Samtidigt är det faktiskt så att lösningen finns där. Vi kan fixa det här om vi vill och om vi slutar använda skolan som en arena för ideologiska bråk. Skolan är ju tacksam att bråka om. Till skillnad från andra samhällsinstitutioner är skolan något som alla vuxna har egen erfarenhet av. Alltså har vi åsikter om den, åsikter som vi uppfattar som välgrundade. Ingen kan ju ta ifrån oss att vi gått i skolan. När det gäller andra institutioner såsom vården eller bankväsendet är det inte lika lätt att hävda djupa och breda kunskaper. Vi kan tycka att banken borde gett oss det där lånet eller att vårdkön är för lång, men de flesta av oss avstår från en djupare analys baserat på våra egna erfarenheter. Det är naturligtvis en fantastisk möjlighet att exakt alla kan delta i skoldebatten – tänk vilken resurs det är att ha hela befolkningens erfarenheter som grund för politiska beslut! I praktiken blir det svårt att hantera och det finns också risker med att allas tankar värderas lika. Det riskerar att devalvera experternas kunskaper och likställa egna erfarenheter med forskningsresultat. Vi har experter i form av utbildningsvetenskapliga forskare (som naturligtvis hämtar kunskap från angränsande fält så som psykologi, kognitionsvetenskap, mm) och dessa måste ges en särställning när det kommer till beslut om skolan. Lägger vi sedan till digitalisering, ett ämne som ingen äger, blir det ännu krångligare. Som Linda Mannila skriver:
”Sällan blir det ramaskri då ett nytt kapitel ska föras in i en lärobok i till exempel historia eller kemi som ett resultat av nya vetenskapliga rön eller världshändelser. Och om det blev det, skulle ämneskompetensen hos kritikerna granskas grundligt innan man tog kritiken på allvar.
Men datavetenskap i skolan är både historie- och ämneslöst, vilket gör det öppet för allmän debatt.”
Det är alltså inte konstigt att debatten om skola och digitalisering är en sådan krutdurk! Digitaliseringen är en tacksam syndabock, men det betyder inte att det är rimligt att skylla på digitaliseringen. Vi har ett ansvar att söka efter förklaringar och lösningar i forskning och beprövad erfarenhet. Eller jag tar tillbaka det där med erfarenhet. För är det något som samhället i stort och utbildning i synnerhet har beprövad erfarenhet av så är det just mediepaniker; att fullständigt tappa vett och sans därför att nya medier eller tekniker känns hotfulla. Vi har gjort exakt det här så många gånger och det är faktiskt dags att vi slutar! Förr i tiden kunde man kanske skylla på okunskap. När man påstod att radion påverkar barns utveckling negativt, att inspelad musik inte är riktig musik, att elever inte förstår information som förmedlas via film, att människans hjärna inte är gjord för att läsa tidtabeller. Det kan vi dock inte skylla på idag. Exakt varje vuxen känner till minst en mediepanik och många har även varit unga under en sådan. Alla kanske inte vet att retoriken under varje panik har sett likadan ut och att det bara är att byta ut objektet så kan alarmistiska texter återvinnas, men det är lätt åtgärdat. Gör en sökning på mediepaniker, följa mig på Instagram eller läs mina böcker, så kan du aldrig mer ta alarmismen på allvar!
Nästa nyhetsbrev kommer att handla om förskolans digitalisering. Prenumerera så missar du inte!