Teknikoptimismen breder ut sig

Återigen ser jag en obegriplig teknikoptimism hos dessa teknikmotståndare. Sociala, pedagogiska, medicinska, psykologiska problem - allt kan lösas med hjälp av att låta tekniken begränsa.

Skärmmotståndet ligger på golvet och sparkar och skriker. Så tänkte jag när jag fick höra att Liberalerna kommer med ännu ett utspel kring skärmtid. Kanske är inte stödet för deras orimliga fixering vid skärmtid så stort som de räknat med? Regeringen har redan gett Skolverket i uppdrag att ta bort digitalisering från styrdokument, något som jag skriver om nu och återkommer till i ett senare nyhetsbrev. Att så kort efteråt komma med ett nytt utspel känns smått desperat. Jag menar, det mer seriösa arbetet med frågor som rör digitalisering pågår ju relativt ostört i skolor, förskolor, myndigheter, osv. Inte minst frågor som rör AI gör att ingen kan kosta på sig att sakta in, bara för att några starka röster är kritiska. Det senaste förslaget har jag faktiskt bara hört om från en reporter som ringde för kommentarer, så jag kan inte länka er vidare. Det ska iallafall handla om att införa något liknande som man gör i exempelvis Utah. Det påminner mycket om alla märkliga turer kring innehållsfilter. Återigen ser jag en obegriplig teknikoptimism hos dessa teknikmotståndare. Sociala, pedagogiska, medicinska, psykologiska problem - allt kan lösas med hjälp av att låta tekniken begränsa åtkomsten till… tja, tekniken. Jag kommenterar det senaste förslaget i Ekot imorgon, fredag 1 mars, så sitt framför radion och vänta. Men inte för nära! Radiovågorna, ni vet.

Det jag vill prata om idag är något helt annat. Eller kanske exakt samma sak, förresten.

Igår publicerade Dala-Demokraten en krönika av Ekis Ekman där hon ondgjorde sig över skärmar och helt plötsligt namnger mig. 

”Experterna” hänger på och förklarar att skärmtid inte är något dåligt i sig. Varje bransch inom kapitalismen har sina apologeter; Youtube och porrens heter Elza Dunkels. Så fort en rapport visar att barn tittar för mycket på skärmar eller en politiker vill införa porrfilter för barn, ringer man upp Dunkels som förklarar att förslaget är dåligt och att det inte finns någon orsak till oro. 

Jag reagerade som jag brukar; jag skämtade lite nervöst med det hela. Det var kul och jag fick många roliga och peppande kommentarer. Men det gnager i mig. På fler än ett sätt. Jag tar det personliga först, så vi har det avklarat. 

Jag har aldrig försvarat porr. Det borde vara lätt att kolla upp, inte minst genom att jag skrivit om när Kvinnotryck skrev något liknande och Medieombudsmannen klandrade dem. Ordet porr har dessutom inget med texten i övrigt att göra så hon hade kunnat nöja sig med att kalla mig YouTubes apologet, om jag nu nödvändigt skulle namnges. Att slänga in porr kan bara ha som syfte att vara taskig. Jag tycker generellt att man ska undvika att vara taskig på det sättet. Ekman vet inte hur jag har det, om det kanske är så att jag är arbetslös, sjuk, deprimerad eller allt på samma gång. Hon vet inte om jag är gjord av sten och klarar att skaka av mig allt. Därför ska hon inte chansa. Tycker jag. Hon kan naturligtvis kommentera mina uttalanden och kritiskt granska min forskning. Det är så man gör i en demokrati; man framför saklig kritik på en offentlig plats. Att smutskasta någon är något annat. 

Så, då var det klart. Då tar vi sakinnehållet.

Det finns något obehagligt i det sätt som barn framställs i Ekmans och många andra skärmmotståndares retorik. Motbilden som ställs mot skärmtid är en romantiserad barndom, där barnet är oskyldigt, rent och oförstört. Ett barn ska skyddas från att bli nedsmutsat. Barn ska ha referenser till lammungar och fjärilar, inte till Skibidi Toilet. Barn ska säga kläder, inte drip.

Nånstans inne i mig finns också en Helen Lovejoy som vill vråla att barn ska få vara barn. Men jag håller tillbaka henne eftersom jag förstår att det hon egentligen säger är ”låt barn få vara så som jag var barn”. Att hävda barns rätt att vara barn är inte nödvändigtvis att anta ett barnperspektiv. För det mesta är det tvärtom, man gör barn till objekt för sina egna syften. Att låta barn vara barn kanske låter fint och känns sunt, men är i själva verket ett eko från en gammal sunkig renhetskultur som rimmar illa med en samtida barnsyn. 

Om vi vill anta ett barnperspektiv på riktigt, då borde vi fokusera mer på digitaliseringens konsekvenser för barn och unga. Vad behöver de, nu när internet ändå finns? Det här har jag tjatat om så många gånger så jag ska inte gå in i detalj, men jag kan säga så här: det sista barn behöver är att berövas möjligheten att utforska skärmarnas risker och möjligheter tillsammans med vuxna.